4 april 2011

Min novell del 1


Hej! Idag har jag börjat på en liten novell, en liten historia. Det här är del 1, hoppas att ni tycker om den! Kommentera gärna vad tyckte så kanske jag lägger upp fler!

Skolavslutning
Ett vitt hav av elever strömmar in genom dörrarna till matsalen. Skrattar, pratar och poserar på bilder som föräldrarna "måste" ta. Till slut sitter alla ner, eleverna på de bestämda platserna längst fram vid podiet och föräldrarna uppradade längs med väggarna. Lite mummel och fniss hörs, det blixtrar från kamerorna och en bebis gråter någonstans bland föräldrarna. Så kliver musiklärararen Ulf upp på podiet och sätter på mikrofonen.


•-Hallå hallå, testing, ett två tre, hör ni mig? Några föräldrar skrattar och Ulf fortsätter:

•- Vad trevligt att så många är här idag! Alla är väl liiiite spända, eller hur? Föräldrarna skrattar igen, men alla elever sitter fortfarande tysta. En stor suck hörs från Davids håll och några tjejer fnissar till. Ulf vet inte att alla hatar hans tal och bara vill att han ska bli färdig så att sommarlovet kan börja. Han tror att alla äääälskar honom eftersom han är sååå rooolig.
•- Ja, i alla fall, fortsätter Ulf. Jag tycker att det här har varit ett sååå rooligt år tillsammans med alla uuuunderbara elever! De har jobbat sååå hårt, och varit så duktiga och snälla! En till suck hörs från David.

•- Nu ska alla duktiga musikelever komma upp på scenen och framföra sina nummer för er, och jag hoppas att ni kommer njuta lika mycket som jag gör varje dag när jag lyssnar på dessa duuuktiga talanger! Ge dem en stor applåd! Ulf kliver ner från podiet och sätter sig vid sin keyboard och föräldrarna klappar ljudligt. Ännu en suck hörs från David.

•Därefter börjar det evighetslånga skolavslutnings-programmet med fiol, piano, gitarr och körsång som ingen riktigt kan koncentrera sig till att lyssna på. Alla vänder jämt och ständigt på huvudet för att kolla på den stora matsalsklockan, vrider sig på de obekväma stolarna, rättar till håret och fingrar på mobilerna.

•När det är allsång, som kommer sist på programmet ställer alla sig upp och vissa sjunger faktiskt lite.Spända blickar utbyts mellan raderna. Snart... När sista tonen i " Den blomstertid nu kommer" tonat ut och Ulfs keyboard äntligen blir tyst börjar sorlet att sprida sig i matsalen igen. Ulf lyckas ta sig upp på podiet en sista gång och tar tag i micken.

•- Jaa, det var allt för den här terminen, ha det nu så skööönt i sommar! Glad sommar allihopa! Eleverna mumlar ett glad sommar tillbaka och börjar röra sig mot utgången. Föräldrarna ropar på sina barn och kramar om dem. De som uppträdde får ett "vad bra du var!" uppkörda i ansiktet, och ännu mer fotoblixtar sprids bland sorlet.

•Plötsligt känner jag en hand på min axel och ett flåsande andetag i nacken.

•- Hej ,Thea!

•- Hej Klara. Skönt med lov nu va? säger jag.

•- Jaa, verkligen, det behövs. Vad ska du göra nu?

•- Ehhm inget särskilt, tror jag, säger jag. Du då?

•- Jag ska inte heller göra något, men vi kan väl hitta på något? säger Klara. Vi kan väl åka ner till stan och ta en glass eller nåt? Vi måste ju fira, eller hur?

•- Ja, eller hur! Jag ska säga till mamma bara, vi ses där ute. säger jag.

•Okej, bra.

•När jag kommer fram till mamma frågar hon direkt den fråga som jag vet att hon ska ställa;

•- Hur känns det att ha slutat sexan nu då?

•- Bra, säger jag. Jag kan inte komma på något mer att säga.

•- Vad bra då, säger mamma.

•- Ehhm mamma? säger jag.

•- Ja?

•- Jag vet att vi skulle fika och så, men...

•Vadå?

•Jo, Klara undrade om jag ville ta en glass med henne, och...

•Här får du lite pengar, kom hem till middagen. Mamma ler.

•Tack, säger jag. Ses sen! Sen springer jag iväg till utgången och börjar leta efter Klara. Hon står och pratade med Alexander, Filippa, Amanda och Ludvig vid gungorna.

•Hej, säger jag när jag kommer fram till dem. Alla säger hej tillbaka och ler. Jag tycker att Ludvig ler lite extra mycket, men det är nog bara inbillning. Det blir tyst ett tag, men sen säger Klara:

•- Ska vi gå då? Alla nickar och jag förstår genast att det inte bara är jag som ska följa med till stan och köpa glass. Det borde jag ju ha förstått.

• Vi tar bussen till stan, som alltid. Inte för att det går snabbt, för det gör det verkligen inte. Tåget går mycket snabbare , men det är mycket roligare att åka buss. Vi skrattar och pratar om vad vi ska göra på sommarlovet. Alla ska resa bort någonstans, men inte förrän i slutet av lovet. Det är tur, för annars kommer man få vara själv hela sommaren.

•Klara lyser som en sol när hon skrattar och hennes vita klänning med volanger nertill ligger som en blomma runt om henne på sätet. Jag ser att Alexander tittar på henne och ler när hon pratar. De kommer nog bli ihop i sommar, det känner jag liksom på mig. Alexander och Ludvig är de coola i klassen. De är med i Davids gäng, men är ändå schyssta. De är precis såna killar som alla tjejer är kära i, och jag vet att både Amanda och Filippa tycker att de är " såååå snyggaaa!". Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker. Alla vi som sitter här på bussen hör till de populära i klassen, jag också. Jag vet inte riktigt varför, men det har alltid varit så.

•När vi är framme i stan så hoppar vi av vid biblioteket. Biblioteksparken är full med solbadare och folk som har picknick i solskenet. Lekplatsen är full av små barn i solhattar och kepsar och föräldrar som puttar fart på dem när de gungar. Det är helt enkelt en perfekt sommardag! Vi går ner till glasskiosken vid stranden där det är en lång kö fram till luckan. Vi ställer oss i den och kollar på glass-affischerna. Helt plötsligt står han bredvid mig. Ludvig. Jag tittar förvånat på honom. Nyss stod jag bredvid Klara, men hon står med Alexander nu.

•- Hej, säger Ludvig.

- Hej, säger jag.

- Vad ska du ha? Jag ska nog ha en Solero. En sån där med annanas-smak, säger Ludvig snabbt. Det verkar som att han tog sats för att säga det. Som att han tyckte det var pinsamt att fråga.

- Ehhm, jag vet inte, säger jag. En Magnum kanske. En sån där med nötsmak.

- Aha, ja dem är goda de också, säger Ludvig. Han ler och jag kan inte göra annat än att le tillbaka.

•När vi köpt glassen sätter vid oss på den långa stenmuren som går längs med hela stranden. Vi tar av oss skorna och gräver med tårna i sanden. Det är varmt, och fantastiskt skönt att sitta där. Det är faktiskt ganska mycket folk som badar, även om det är lite för kallt för att göra det ännu.

4 kommentarer:

Johanna ♥ sa...

Gud vad bra det va Hanna :D

Hanna sa...

Tack
:)

Frida sa...

Den var riktigt bra, skulle gärna vilja ha en fortsättning! :D

Hanna sa...

tack :)